Redan på avstånd hördes det dova dunkandet från musiken. Av vad jag såg, befann vi oss på ett finare område av samhället. Det var rätt rejäla hus med välklippta gräsmattor, blanka bilar och skrytiga grillar. Det kändes som gott som oundvikligt att någon slutligen skulle ringa polisen och klaga.

I takt med att vi närmade oss kände jag en nervositet krypa sig på, allt mer. Jag hade ingen aning om vilket typ av sammanhang jag snart skulle befinna mig i. Skulle det vara mycket folk? Skulle jag känna igen någon? Vad skulle jag säga om någon frågade vem i helvete jag var?

Oron släppte dock så fort huset kom inom synhåll. Bara utanför befann sig ett tiotal personer och genom den öppna dörren syntes en proppad hall. Jag skulle inte vara den enda "oinbjudna."

Astrid såg på mig med en skeptisk blick. "Känns det okej?"

Jag nickade. "För dig då?"

"Alltid."

Efter att ha pressat oss mellan ett antal, redan svettiga kroppar tog vi oss fram till vad som verkade vara köket. Diskbänken var full med diverse flaskor och burkar, fyllda med alkohol. Eftersom att jag inte var vad man skulle kalla en "drinking person" brydde jag mig inte så mycket utan fokuserade istället på att inte tappa bort Astrid. Hennes hårknut svajade då hon ivrigt vände sig från person till person för att hälsa, krama eller lätt kyssa på kinden. Det var märkligt. Av vad jag sett på skolan brukade hon inte prata med så mycket olika människor. Kanske var hon bara en sån som alla visste vem hon var. Det skulle inte förvåna mig.

En lång tjej med bunt, utsläppt hår och ett silvrigt paljettlinne gav henne en uppspelt kram och sa någonting om hur kul det var att hon kommit. Astrid vände sig mot mig.

"Ingrid. Det här är Anna."

Anna flyttade över blicken på mig istället, tog ett steg närmare och log varmt. "Hej. Kul att du kom." När hon kramade mig ryckte jag först till men förstod sen att det bara var något man gjorde och kramade lätt tillbaka. På utsidan log jag men inombords ångrade jag redan att jag valt att följa med.

Så fortsatte det. Vi pratade med folk, rörde oss till musiken och smakade ur diverse ölburkar. Eftersom att jag inte drack särskilt mycket lyckades jag hålla mig väldigt klar i huvudet men jag märkte hur Astrid blev allt mer avslappnad. Hon blev alltmer fnissig och ägnade mig mindre och mindre uppmärksamhet. Ju längre tid det gick desto starkare blev känslan av att jag bara ville därifrån.

Desperat famlade jag efter hennes hand och kramade om den. "Astrid."

Hon vände sig förvånat till mig. "Ja?" Hennes ögon lyste.

"Kan vi gå?"

Plötsligt var det som om någonting förändrades i hennes blick. De fylldes av en uppenbar oro. Kanske var hon inte så full som jag trott. "Är det något?"

Jag ryckte på axlarna. "Jag tycker inte att det här är så kul."

Det kändes både skamligt och extremt tråkigt att behöva säga det. Jag ville inte vara anledningen till att hon fick en tråkig kväll, att hon skulle ångra att hon bjöd med mig.

Astrid nickade. "Vi kan dra. Absolut."

Mindre än en minut senare var vi ute ur huset.

Det kändes naturligt när våra fötter tog oss till den platsen där vi pratade för första gången. Den lilla sjön i skogen var som en frizon, ett ställe för oss att slappna av totalt och bara vara. Fria från andra människors blickar. Bara vi, träden och den alltid så blanka vattenytan.

Den här gången kändes det dock annorlunda. Senaste gången vi var här hade hon kysst mig, helt utan förvarning. Jag hade uppskattat det men efteråt hade vi varken gjort om det eller pratat om händelsen. Kanske hade det helt enkelt inte varit tillfälle.

Vi satte oss på de vanliga stenarna och såg ut över sjön i tystnad. Trädkronorna högt ovanför vajade en aning men inte ett tecken på blåst märktes nere på marken. Det var som om någon skruvat på en kran och stängt av vinden.

Plötsligt reste sig Astrid. Hon tog ett tag om klänningens nederkant och drog den över huvudet, som om det vore det mest normala i hela världen. Den landade på marken bakom oss och fick sedan sällskap av hennes svarta converse och ett par neonrosa korstockar. Utan att tveka tog hon några steg framåt, stoppade ner en bar fot i det klara vattnet. "Ska du med eller?"

Jag tvekade. "Ska du bada?"

Hon nickade ivrigt. "Fatta vad skönt."

"Men underkläderna kommer ju bli alldeles blöta..." började jag men hon bara viftade bort meningen med handen.

"Vad spelar det för roll? Man måste ju leva."

Man måste väl det.

Det var inte särskilt kallt men ändå några grader för lite för att vara njutbart. När vattenytan nått mig till naveln fick jag bita ihop för att ta de slutliga stegen. Tur att det var så tvärdjupt, annars skulle jag backat ur.

Astrid tog några simtag mot mig. Hon hade fått tillbaka den där glöden i ögonen, ivern, lyckan och för första gången kände jag det. På riktigt. Hon var inte bara en vän, precis som alla andra jag tidigare haft. Det var någonting mer. Jag var kär.

Det hela bekräftades när hon impulsivt tryckte sina läppar mot mina och jag lättat kysste henne tillbaka.