"Har du pratat med din mamma?"

Jag slängde en snabb blick på mobildisplayen och fortsatte sedan att, nu aningen distraherat, lyssna på mammas snack om diverse jobbmöjligheter hon stött på.

"Jag tror verkligen på att flytta tillbaka till Örebro. Du trivdes ju ändå så bra där", sa hon med en överdriven entusiasm. "Saknar du dem? Dina vänner."

Hon hällde upp mjölk i sitt glas och räckte sedan paketet till mig.

För att tjäna tid att tänka ut vad jag skulle svara tog jag emot det och låtsades läsa på hållbarhetsdatumet, hällde upp litegrann, smakade och fyllde sedan glaset till bredden.

"Inte särskilt mycket", svarade jag.

Förvåningen i hennes ansikte var påtaglig men hon sa ingenting. Tog istället en tugga av den grillade kycklingen.

"Ehm..." började jag dröjande och tog sedan ett djupt andetag. "Jag har inte varit helt ärlig."

Det kanske inte var den ultimata början på ämnet. Mamma fick med ens ett oroligt ansiktsuttryck. Blicken var stadigt fäst rakt i mina ögon. "Vad menar du?"

Jag harklade mig. "Jag vill inte flytta."

Vad hon än hade väntat sig att jag skulle säga så var det inte det. Hon stannade upp i en rörelse och la ner gaffeln på tallriken. "Men du sa ju..."

Jag skakade på huvudet. "Jag trivs jättebra. Inte med klassen kanske men jag har några vänner jag tycker om. En tjej som går musik bland annat. Astrid."

"Varför har du inte sagt det här till mig?" frågade mamma och höjde ett ögonbryn. Hon såg inte helt övertygad ut. Som om hon trodde att jag kanske kunde hitta på. "Vad är det för mening med att hålla det hemligt?"

Det var en sånt där ögonblick då man kunde välja att antingen stanna kvar på fastlandet, säga någonting halv påhittat bara för att vara säker eller att kasta sig ut för stupet och sedan se vart man landar. I den stunden var det som om det inte fanns något annat alternativ. Jag var redan halvvägs över kanten och alla livremmarna var klippta. Jag skulle falla. Förhoppningsvis skulle jag bli fångad.

"Därför att jag är kär i henne."

Det var inte längre ett stup jag hoppat ut för. Jag föll från ett flygplan och marken kändes oändligt långt bort.

"Hur tog hon det?"

Astrids klarblåa ögon såg på mig med en slags oro och jag ryckte på axlarna.

"Hon sa inte så mycket och jag klarade inte av att vara kvar. Det var då jag smsade dig."

Hon nickade. "Ge det bara tid. Hon fattar nog inte riktigt vad det innebär på en gång."

"Jag vill ju inte att hon ska se på mig på något annat sätt bara för det här", sa jag och skakade på huvudet. "Hon såg så besviken ut."

Astrid tog min hand och kramade den hårt. Hennes fingrar mot mina kändes som en befrielse. Som om jag var mer komplett med henne. Som om det hela blev så mycket lättare att hantera då vi var tillsammans.

"Det kommer hon nog göra", sa hon. "Se på dig på ett annat sätt menar jag. Till en början i alla fall."

Sjön framför oss låg lika blixtstilla som vanligt. En gul fjäril rörde sig över vattenytan en bit bort. Svävade mellan tryggheten i himlen och den vackra spegelbilden som skulle kunna döda med sin blotta beröring. Den var så skör. Så sårbar.

Jag lutade mitt huvud mot hennes axel och andades ut. "Bara hon fattar. Att vi stannar."

"Det måste ni", började Astrid och strök mig lätt över kinden. "Det funkar inte annars."

"Vad menar du?" Jag vred på huvudet så att jag kunde se hennes kind. Såg hur hon log.

"Vi. Vi funkar inte annars. Ingenting funkar annars."

Hon hade nog rätt. Det kändes så i alla fall. Någonstans där inne. I hjärtat kanske, vad visste väl jag?

De två resterande skoldagarna den veckan gick i ren snigelfart. Det kändes ungefär som att springa i en dröm. Som om jag körde gasen i botten på den lägsta växeln. Varje rörelse tog enormt mycket energi men ledde till ingenting. Varje försök till att läsa i en bok eller att lyssna på en diskussionsfråga ledde till att jag utmattat slöt ögonen och försökte att inte tänka på någonting alls.

Så fort jag slappnade av dök mammas ansikte upp. Jag såg framför mig hur hon, besviket, skakade på huvudet. Hur hon sa någonting i stil med att hon inte längre kunde se på mig som sin dotter. Att hon inte kände mig längre.

Var gång som jag mötte Astrid i korridoren såg hon på mig med en sån omsorgsfull blick att det kändes som att jag lindades in i en filt och sedan kramad i evighet, trots att mötet bara varade i några få sekunder. Jag visste att jag snart skulle bli tvungen att berätta för mina vänner i klassen. Orkade inte längre gå omkring och låtsas som ingenting. Jag behövde kunna gå fram och hålla om henne på riktigt ifall jag skulle behöva det. Behövde få vara ärlig med någon annan än mig själv. Om de inte redan fattat.