Det är lustigt hur man kan tro sig känna en människa. Bara genom en enkel blick åt någons håll kan man tro sig veta exakt vem den personen är. Precis hur den är. Vilka som är dens svagheter respektive styrkor. Varför den beter sig som den gör.

Astrid var en sån person. Självsäker och "cool." Mystisk men ändå så uppenbar. Hon var hard to get och det var inte någonting hon bara spelade. Hela hennes aura skrek om att hon över en på så många olika sätt. En sån som jag aldrig skulle kunna lära känna.

Det visade sig att jag hade fel. På flera nivåer.

Jag märkte på hennes kroppsspråk att det tog emot när vi gick på den stenlagda gången fram till hennes hus. Hennes blick fladdrade, rörelserna var yviga. Som om hon var nervös.

Osäkert gick jag några steg bakom. Ångrade att jag ens tagit upp frågan. Självklart fanns det en anledning till att hon inte tagit med mig hem. Det var inte precis så att hon glömt bort det. Jag ville inte tvinga henne att göra någonting mot hennes vilja. Ville inte vara "den" personen.

"Astrid om du inte vill..."

Hon tystade mig genom att vända sig om. "Det är okej." Hennes hand landade på mig axel i en lugnande rörelse. "Kom."

Ljudet av en teve hördes så fort vi klev in i den lilla hallen. De högljudda skratten avslöjade att det var någon typ av komediserie. Taklampan var tänd trots att det än så länge var fullt dagsljus ute och inifrån köket hördes det dova ljudet av en fläkt som stod på.

Astrid började knyta av sig sina skor och gjorde detsamma. Väntade mig att någon skulle komma för att möta oss men det hände inte. Inte ens en hälsning hördes från tv-rummet. Det kändes olustigt.

"Det kan hända att hon sover", sa Astrid med en lätt viskning.

"Din syster?"

Hon skakade på huvudet. "Nej mamma. Ester är nog fortfarande i skolan."

Oförstående såg jag på henne men beslöt mig sedan för att inte ifrågasätta. Vad fallet än var skulle jag snart få reda på det och därav kanske även en anledning till att allt var som det var.

Vi gick vägen genom köket, vidare mot tv-rummet. Det var, precis som jag trott, ett avsnitt av Vänner som visades på tvn. Jag hade sett alla säsongerna ett flertal gånger och kunde många av avsnitten utan och innan. Till en början såg jag och mamma tillsammans. Det var en "sån där" grej som vi kunde ha gemensamt. Vi brukade krypa upp i soffan med te och någonting gott att äta på och titta på några avsnitt.Jag älskade det.

När jag vände blicken till Astrids tv-rumssoffa drog det ihop sig i magen. Nedbäddad under en filt låg en kvinna. Hon hade blont, tunt hår. Ungefär i samma ton som Astrid. Ögonen var slutna och ansiktet såg slitet ut. Som om hon inte sovit ordentligt på flera månader. Kindbenen syntes tydligt och armarna var otäckt smala.

Astrid lämnade min sida och gick fram till soffan, slog sig ner bredvid sin sovande mamma. Hon rörde lätt vid hennes kind. "Mamma."

Kvinnan tyckte till och förde, med en långsam rörelse, handen till ansiktet. Hon la den på Astrids och slog sedan upp ögonen. "Vad är klockan?"

"Snart tre tror jag", svarade Astrid med en mjuk röst. Jag hade aldrig hört henne prata på det här sättet. Plötsligt kändes hon så enormt sårbar. Som om hon skulle kunna gå sönder när som helst. "Har du sovit länge?"

"Nej jag tror inte det." Hennes röst skakade lätt när hon pratade. Det lät som om hon själv var osäker.

"Mamma. Det här är Ingrid", sa Astrid och gjorde en gest mot mig.

Jag kom på mig själv med att stirra intensivt och sträckte på mig. Försiktigt gick jag fram till soffan. Jag visste inte om det var rätt sak att göra men ett leende på Astrids mammas läppar gav mig en varm känsla i magen.

"Hej Ingrid", sa hon och sträckte fram sin tunna hand. Hon satte sig, med Astrids hjälp, upp i soffan. När jag tog hennes hand gick en stöt genom min kropp. Hon var verkligen iskall. "Vad kul att få träffa dig. Tillslut."

Astrid hade alltså pratat om mig. Det värmde att höra. "Detsamma."

En stund senare gick vi ut i köket för att göra i ordning fika till oss tre. Astrid mamma, Miriam, stannade kvar i tv-rummet och väntade.

Jag fick i uppgift att fixa i ordning en kanna te under tiden Astrid plockade fram diverse pålägg och några olika alternativ till bröd.

"Hon har ms", sa hon plötsligt. Från ingenstans.

I brist på någonting att säga stannade jag upp i min rörelse och mötte hennes blick. Hon såg orörlig ut. Som om det bara var någonting hon ville konstatera. Ord som lämnat hennes läppar så många gånger att de tillslut tappat betydelse. Det ofattbara hade blivit begripligt, någonting vardagligt.

"En ganska grov ms kan man säga. Sen har hon ingen aptit heller och det gör ingenting bättre", fortsatte hon och tog fram en smörkniv. "Ingen vet vad den delen beror på och inte heller vad man kan göra åt det."

Hon tog fram tre koppar och placerade dem på brickan.

Vattnet i kastrullen började bubbla och jag snurrade vredet till nollan, hällde upp i tekannan. "Jobbar hon någonting?"

Astrid skakade på huvudet. "Hon är förskolelärare. Det funkar inte i hennes tillstånd."

Jag nickade förstående. "Och din pappa? Jobbar han heltid?" Det kändes ostabilt att en såpass sjuk person skulle lämnas ensam hemma hela dagarna. Framförallt om hon inte åt ordentligt.

"Han jobbar femtio procent hemifrån. Men alltså hon kan ju gå och så. Det är bara en rejäl ansträngning för henne att liksom komma igång." Hon tog brickan med fikat i händerna och nickade mot tv-rummet. "Kom."

Efter den dagen hade min bild av Astrid förändrats. Totalt.