Det tog oss ungefär tre dagar att packa ihop allt vi ägde i de stora flyttlådorna igen. Det var lustigt hur mycket man kunde bo in sig och breda ut sig under en sån förhållandevis kort tid. Det här huset hade redan kommit att bli mer för mig än vad många av de tidigare varit tillsammans. Det här hade varit den platsen som jag, om så för bara ett kort tag, trott skulle bli mitt hem. På riktigt.

Astrid hjälte till under hela tiden. Hon såg gott som bodde hos oss. Kom tidigt på morgonen och stannade till sent. Hon till och med skolkade på måndagen för att kunna vara en extra hand. Ifall det skulle behövas. Mamma verkade inte gilla tanken på att hon skippade skolan för vår skull men hon verkade ändå förstå. Vi ville ha så mycket tid som möjligt tillsammans och det här var enda sättet att få det.

Det jobbigaste var att packa ihop allt jag hade på mitt rum. En lilla cd-spelaren lades tillbaka i botten av den stora kartongen och cd-skivan jag fått av Astrid veks in i ett örngott för största möjliga chans till överlevnad.

"Vad tyckte du?" frågade hon och jag nickade.

"Jag tyckte om den."

Middagen på måndagen skulle, bortsett från frukosten dagen efter, bli vårt sista mål i huset. Det kändes fruktansvärt vemodigt, värre det någonsin varit. Vi hade beställt takeaway från en sushi-restaurang i närheten. Allt porslin var nedpackat och det enda vi hade i kylskåpet var några små yoghurtar till dagen efter.

Jag gjorde mitt bästa med ätpinnarna men gav snart upp och plockade upp de små sushirullarna med händerna istället. Det funkade mycket bättre.

Mamma sa ingenting. Hon visste att jag inte ville flytta, visste att hon drog mig bort från den enda platsen jag just nu kunde tänka mig att vara på, bort från den personen som jag var kär i. Jag hoppades att hon hade dåligt samvete. Det förtjänade hon.

Inte heller Astrid, som satt bredvid mig, sa någonting. Hon åt långsamt sina vegetariska sushibitar. Hon hade håret uppsatt i en knut. Luggen hängde över pannan. Den skulle nog behöva klippas snart.

Jag harklade mig. "Jo mamma."

Mamma tittade upp från sin mat. Hon hade ett bedjande ansiktsuttryck. Som om hon hoppades på att jag inte skulle säga någonting otrevligt. Jag hade under de senaste dagarna tenderat att vara mer hård mot henne än jag brukat. Vi brukade i vanliga fall ha kul och skratta tillsammans men det var som om jag inte förmådde mig att le. Som om det tog emot.

Jag fortsatte. "Kan Astrid sova över?"

Det syntes att hon andades ut. Blicken svepte från mig till Astrid, som osäkert höll kvar blicken i bordet.

Mamma nickade. "Självklart."

Plötsligt kändes det lite bättre.

Vi sov på golvet i mitt rum, på en madrass, under varsin filt. Täcken och sängkläder var redan paketerade, allt för att spara tid på morgonen.

Våra händer var hårt sammanflätade och ansiktena tätt ihop, på varsin kudde. Jag granskade hennes ansikte. Såg små små fräknar som jag inte riktigt tänkt på tidigare. En känsla av oro svepte genom mig. Det var så mycket jag skulle gå miste om, så mycket vi inte hunnit med.

"Vad tänker du på?" frågade hon och log svagt.

Jag ryckte på axlarna. "På allt."

Hon nickade, förstod. "Vad ska vi göra nu då? När du inte längre är här."

Tanken hade slagit mig ett antal gånger. Vi skulle bo såpass långt isär att ett förhållande vore så gott som otänkbart. Ikväll var mest troligt vår sista kväll tillsammans. "Jag vet inte. Vad tycker du?"

"Vi får inte glömma", sa hon snabbt och rörde sig någon centimeter närmare mig. Desperat. "Du får inte glömma mig."

Jag skakade på huvudet. "Aldrig."

"Kan vi inte bara lämna allt precis där det är. Precis här. Komma ihåg allt som hur det var när det var perfekt?"

Osäker på vad hon menade höjde jag ett ögonbryn. Hon tänkte efter.

"Ja men alltså. Vi behöver inte vara ledsna för vad vi förlorar utan istället le åt vad vi hade. Vad vi alltid kommer ha. Även om vi inte kan upprätthålla det så har det ju hänt", förklarade hon och kramade min hand. "Om vi bara lämnar det här."

"Så vi ska inte hålla nån kontakt?" frågade jag i ett försök att fullt förstå vart hon ville komma.

Hon nickade. "Jag tror det bara skulle förstöra allt. Jag vill att du alltid ska vara den här personen i mina ögon. Jag vill inte ha någonting annat. Ingen Ingrid som bor långt bort och är otillgänglig. Det skulle bara göra ont."

Med ett leende flyttade jag mig närmare henne, om det ens var möjligt. "Okej. Vi lämnar allt här. Precis här."

"Bra."

Nästa morgon vaknade jag ensam på den lilla madrassen. Hennes filt var borta och kudden hittade jag ett tag senare nedpackad tillsammans med de andra, precis som om den alltid legat där.

Hon menade verkligen det hon sa. Att vi lämnade allt där. Precis där.

Flyttlådorna packades snabbt in i den stora flyttbilen och efter att ha kastat i oss en snabb frukost satte jag och mamma oss i bilen och åkte. Bort från den platsen jag så gärna skulle vilja kalla hem men som nu istället blivit en i mängden. Ännu en stad jag en gång bott på men som nu bara var ett minne. Mest troligt skulle jag aldrig återvända.

Astrid hade verkligen kommit att bli den personen som betytt mest för mig. Det var märkligt hur en människa under en sån kort tid kunde göra så stora avtryck i ens liv. Det var som om jag med henne blivit mer mig själv. Som om hon kompletterat mig på ett sätt som ingen annan tidigare gjort.

Kanske var hon, precis som alla andra, tillfällig och numera ett minne jag kunde se tillbaka på och le. Kanske skulle jag aldrig någonsin mer höra ett ord från henne. Flickan med det blonda håret och de slitna martenskängorna. Hon som försvunnit ut ur mitt liv lika plötsligt som hon dykt upp. Kanske var hon bara en vanlig tjej. Fast ändå så mycket mer.