"Om du fick ändra en sak i ditt liv. Vad som helst. Vad skulle det vara?"

Vi satt på marken i en nästan folktom park intill centrum. Min cykel låg slängd i gräset bredvid oss och solen lyste varmt på den klara himlen. Jag blundade och funderade en stund.

"Jag skulle se till att mamma fick ett stabilt jobb. Så hon slipper byta hela tiden."

Astrid skakade på huvudet. "Nej. Du måste vara mer självisk. Någonting som påverkar dig direkt."

Att mamma skulle sluta byta jobb skulle utan tvivel påverka mig lika mycket som henne men jag orkade inte argumentera utan nickade förstående och tänkte efter. När jag satt där var det svårt att komma på någonting som skulle kunna vara annorlunda. Livet kändes så komplett. Så enkelt. "Jag vet verkligen inte."

"Okej." Hon fingrade på ett grässtrå. "Men du får tänka ett tag. Jag vet vad jag skulle göra i alla fall. Jag skulle flytta hemifrån, till en lägenhet."

"Men du bor ju jättefint", sa jag. "Varför vill du bo i lägenhet?"

Hon ryckte på axlarna. Solen träffade hennes ansikte och fick kinderna att lysa svagt. "Slippa föräldrar som alltid ska hålla koll på en. Självständighet."

Jag förstod vad hon menade. Visst skulle det vara skönt att kunna göra vad man ville, slippa bry sig om att hela tiden förklara allt för sina föräldrar och att få lite mer egentid. Själv hade jag dock aldrig tänkt i de banorna, trivdes rätt bra så som det var. För tillfället i alla fall.

"Okej men nu vet jag", sa jag och såg på henne. "Jag skulle ha en storasyster."

Astrid nickade. "Utveckla."

"Jag skulle vilja ha nån att kunna prata med allt om", började jag och vände blicken uppåt. De få molnen rörde sig långsamt. "Jag och mamma har en bra relation men ibland känns det som att hon inte riktigt fattar typ."

Det här var faktiskt ingenting jag tänkt tidigare. Jag hade aldrig saknat någon att prata med eller känt mig ensam. Det var som om den här situationen väckte de tankarna hos mig. Som om förvirringen i allt som hände fick mig att behöva det, någon som kunde försöka förstå vad som hände åt mig. Jag klarade ju uppenbarligen inte av det.

Det är konstigt hur de mest absurda och ifrågasättbara situationerna ibland kan vara så himla självklara. När Astrid flyttade ett steg närmare och la en arm om mig, lutade sin kind mot min och sa att jag kunde prata med henne kändes det som det mest naturliga i världen. När jag tacksamt tog hennes hand och kramade den hårt var det som om jag gjort det hundratals gånger förut. Några minuter senare när hon reste sig, envist drog med mig upp på fötterna och stunden var över kunde vi gå ut ur parken tillsammans, som om ingenting konstigt precis hänt.

Vi pratade inte på flera dagar. Det kändes betydligt längre. Varje sekund släpade sig fram som om den just sprungit ett maraton och led av extrem träningsvärk. När vi möttes i korridoren eller kafeterian, jag i desperat jakt efter ögonkontakt, var det som om hon inte ens la märke till mig. Som om jag inte var någon särskild och att ingenting som någonsin hänt mellan oss faktiskt hänt. Det gjorde ont.

Jag försökte intala mig själv att det inte var någonting. Att hon inte tänkte på något särskilt sätt utan att allt bara var helt normalt, att vi inte bara inte hade någonting att säga varandra för tillfället. Det funkade, till en början, tills jag såg henne igen och någon påminde mig om att jag hade en kniv instucken i bröstet. En som långsamt vreds om varje gång hennes blick sökte sig bort från min.

Det irriterade mig hur mycket en annan person, som jag inte ens kände så väl, kunde påverka mig så oerhört och få mig att må så dåligt. När jag kom hem efter skolan gick jag raka vägen till rummet, la mig på sängen och loggade in på facebook för att se om hon kanske skrivit något men mitt senaste meddelande stod kvar, hånfullt läst men inte besvarat. Då hade det inte varit någonting konstigt att hon inte svarat men nu kändes det som en förlust. Som om det var hon som hade bollen och att jag förlorat.

Jag hade lyckats hitta henne på instagram. Bilderna skvallrade om hur bra hon hade det med sina vänner. Hur de hängde i parken eller hemma hos någon, låg i hennes soffa och drack te. Ännu lyste "följknappen" vit. Jag hade inte vågat trycka på den utan nöjde mig med än så länge med att söka upp henne och kolla på det viset. När hon en dag plötsligt var privat tog jag det som ett tecken. Som om hon visste att jag brukade iaktta henne i hemlighet, trots att det var omöjligt.

Det var svårt att veta hur jag skulle hantera situationen. Hon kändes så långt borta och jag kunde inte komma på något sätt att naturligt få kontakt med henne. Det enda rätta vore väl att gå fram till henne och fråga vad fan som hade hänt men jag hade känslan att det bara skulle sluta med att jag framstod som en idiot. Att jag bara överanalyserat allt och att hon skulle tycka att jag nog inte var så intressant som jag verkat. Det var jag nog inte heller.