"Så ... när och var ska vi ses?"

"Har du nån idé?"

"Vad är du liksom sugen på att göra?"

"Är öppen för alla förslag."

Vid det här laget hade mamma och pappa reagerat på att min mobil plingade aningen för ofta för att det inte skulle vara någonting på gång. Jag slog generat av ljudet, mest för säkerhetsskull och skrev ett snabbt svar.

"Vi kanske kan ses hos dig? Eller vid Hallongrottan?"

Jag hann inte ens ägna maten en blick innan svaret trillade in.

"Hallongrottan låter perfekt. Klockan sju? Åtta?"

När jag återigen började knappa in ett svar harklade mamma sig. Hon la ner gaffeln på tallriken och gav mig en nyfiken blick. "Vem är det som tycker att du är så intressant?"

Det syntes på Hanna att hon förstod precis och att hon ansträngde sig för att inte kasta ur sig det hur som helst. Vilket jag självklart var tacksam för. Det här var ett sånt tillfälle då jag var väldigt tacksam till vår nära och stabila relation. Det fanns inget som helst begär hos någon av oss efter att få sätta dit den andre eller att säga någonting som kunde få den att hamna i trubbel. Inte för att det här var en sån sak.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. Även pappa hade tappat intresset för maten och iakttog mig istället. Var det här det rätta tillfället att berätta allt? Jag var inte jättesugen på att leka leken "tusen frågor."

"Ingen särskild", svarade jag istället och ångrade mig med en gång. Att försöka hålla honom hemlig skulle bara få det hela att verka ännu konstigare.

"Ingen särskild verkar väldigt mån om att få kontakt med dig. Vid middagstid", sa mamma anklagande.

Jag suckade. "Ingen särskild kanske inte vet att tjugo i sex är middagstid hemma hos oss."

Det var egentligen inte meningen att låta spydig men tonen låg helt klart åt det hållet. Mamma fick ett stramt ansiktsuttryck. "På allvar Ella. Vem skriver du med?"

Mina föräldrar hade aldrig riktigt varit nöjda med uppkomsten av alla sociala medier. De var rädda om oss, ville inte att vi skulle göra någonting dumt. Därför hade de tvångsmässigt skaffat och följt oss på varenda medie vi registrerade oss på. De påstod att de bara ville se så att vi skötte oss. Sociala medier är och kommer alltid att vara för alltid och man ska vara försiktig med det man lägger ut. Samma sak gällde alltså med vanliga sms. Ända sedan den gången vi såg en film om en tjej som våldtogs av en äldre man efter att ha fått kontakt med honom på telefonen, i tron om att han var en kille i hennes egen ålder, hade mamma varit otroligt kontrollerande. Om möjligt, mer än tidigare.

Jag himlade med ögonen och såg sedan på mina föräldrar med en spelat trött blick. "Okej. Han heter Noah och jobbar med mig på caféet. Dom har flyttat in i Petterssons gamla hus."

"Ja, jag hörde att det bodde nån ny familj där nu", sa pappa och verkade med ens mer avslappnad.

Mamma såg fortfarande förvirrad ut. "Noah? Jag har nog aldrig stött på honom. Vet du vem det är Hanna?"

Hanna nickade och såg på mig, fortfarande med ett brett flin på läpparna. "Jag träffade honom idag på affären. Han och Ella ska göra någonting ikväll."

Jag svor för mig själv och förberedde mig för vågen av frågor som nu skulle svämma in.

Klockan fem över sju panikcyklade jag hemifrån i full fart mot caféet Hallongrottan. För första gången på längre uppskattade jag inte läget där vårt hus låg. Visst var det hemskt vackert men jag skulle hellre bo lika centralt som Elina. Hon hade bara några minuters gång till jobbet varje dag medan jag behövde tillbringa ännu längre tid på en cykel för att komma fram.

Jag föreställde mig hur Noah, ordningsamt, redan stod på plats och väntade. Förvirrad, undrande om jag ens skulle komma eller om jag bara lurat honom. Jag hoppades på att han förstod att jag aldrig skulle göra någonting sånt.

När jag kom fram var han, mycket riktigt, redan där. Han satt på en av stolarna på uteserveringen och pratade med Johanna som tydligen verkade jobba kväll. Hon sken upp när hon fick syn på mig.

"Tjena tjejen. Hur är det?"

Jag stannade cykeln alldeles bredvid dem och fällde ner stödet, lutade mig lätt mot styret. "Det är bara bra. Själv då?"

Johanna gjorde en huvudnickning in mot caféet. "Det har varit hemskt mycket folk ikväll. De flesta sitter inne nu så det är rätt hög ljudvolym där inne."

"Åh jag vet precis hur det är. Man blir hemskt trött i huvudet", sa jag och såg hur Noah nickade instämmande. "Men kul att det är mycket folk. Det är ju alltid ett bra tecken."

"Ja verkligen", svarade Johanna. Hon reste sig upp. "Nej nu måste jag gå in igen. Ni får ha så kul, vad ni än gör."

Trots att det inte var någonting konstigt alls med det hon sa kunde jag inte hålla mig från att rodna och när hon försvann in i caféet igen vände jag blicken mot Noah. "Hej."

Han log. "Hejhej."

Först cyklade vi till Stenmarks och inhandlade "allt som kunde tänkas behöva och som vi skulle kunna bli sugna på" som Noah så fint kallade det. Detta bestod av en påse lättsaltade chips, ett paket chokladmjölk, en kladdkaka och slutligen ett paket Digestivekex. Det sista var det jag som verkligen inte kunde hålla mig ifrån.

Sen tog vi oss ner till sjön där Noah och hans familj hade en båt. Planen var att ro ut till den lilla ön som låg en bit ut på sjön. När jag var liten brukade min morfar ofta ta med mig dit. Han kallade det för "vår egentid" och hävdade att vi tillsammans behövde en paus från familj och skrikande småsystrar. Tid för bara oss då vi kunde fika och prata om livet. På grund av vår väldigt nära relation tog det hårt på mig när morfar för ungefär ett år sedan gick bort. Han blev bara sjuttiotre, hann aldrig vara sjuk eller någonting liknande utan dog lika plötsligt som en nysning kan komma. Hjärtat stannade av sig själv och läkarna lyckades inte hitta någon riktig dödsorsak. Efter att han gick bort hade jag aldrig åkt ut till den lilla ön igen. Inte fören ikväll.

Noah var rätt duktig på att ro. Han såg stark ut vilket var förvånande för en kille som mest ägnade sig åt dataspel och fotboll.

Kvällsluften var sval och lätt fuktig, bärande på en hotfull doft som sa att regnet kanske kunde vara på väg. Jag sneglade på påsen med det vi köpt och log för mig själv. Det var fint på något sätt.

"Vad?" Noah såg nyfiket på mig. "Du ser lurig ut."

Jag skakade på huvudet. "Det är bara så kul. Alltihop."

Han skrattade till och såg sig över axeln, försökte sikta in dig på den smala sandstranden där det passade perfekt att ro iland båten. "Verkligen. Jag är glad att du gick med på att göra någonting."

Kanske var jag bara fånig och överanalyserade alltihop men någonting drog ihop sig i min mage när han sa det. Han var glad över att jag ville umgås med honom. Om han inte suttit så nära och kunnat sett mig hade jag nog nypt mig i armen. Hela grejen med att han faktiskt frågat mig om jag ville göra någonting hade fått mig att dansa av glädje inne på toaletten då jag kommit hem. Noah var faktiskt genuint intresserad av att träffa mig.

Vi drog iland båten och band repet, som satt fastknutet i fören, runt en trädstam innan vi gick vidare in på den lilla ön. En liten bit från den platsen vi kommit till fanns ett rätt rejält vindskydd och utanför det en grillplats med fyra bänkar och en nu tom hydda för ved. Vi slog oss ner på en bänk och jag öppnade med ens paketet med digestivekex. Jag hann äta två kex innan hans ens tagit sitt första.

"Jag älskar verkligen dom här. Det är helt sjukt."

Han skrattade igen och jag kom på mig själv med att njuta av det klingande ljudet. Det lät så lätt, som om det studsade på moln på vägen ut. "Dom är goda."

Det var fortfarande väldigt ljust ute men träden på ön skymde solen och gjorde det rätt dunkelt omkring oss. Jag kastade, paranoid som jag var, en snabb blick över axeln. För några år sedan då jag och morfar brukade vara här var ön välskött och skogen gles men den hade växt igen en hel del under den senaste tiden. Många små rönnar hade växt upp tillsammans med ett fåtal tallar.

Precis som jag skulle säga någonting om det träffade den första regndroppen min kind. Jag tittade upp i luften och upptäckte att Noah gjorde samma sak.

"Fan", sa han och höll ut en hand. "Det börjar regna."

Det började lugnt. Jag drog till en början bara upp luvan på koftan, intalade mig själv att det skulle gå över fort men sen öppnade sig himlen. Tunga regndroppar föll med täta mellanrum. Lämnade stora blöta fläckar på mina ljusblåa jeans.

Vi greppade tag om det vi köpt och så gott som kastade oss in under vindskyddet. Hoppades på att det skulle regna åt rätt håll så att vi skulle klara oss där inne. Noah plockade fram ett liggunderlag som han lyckats få med sig hemifrån och vi la skrattade ut det på marken under oss.

"Vi verkar bli kvar här ett tag", sa han och såg på mig underlugg.

"Det var ju hemskt", svarade jag och flinade. "Att man tvingas umgås med dig menar jag."

"Vissa har mer otur än andra."

Jag fnissade fånigt och tog fram de andra godsakerna ur påsen. "Jag är chipssugen."

"Ta för dig." Han hade fortfarande blicken fäst på mig och såg väldigt frånvarande ut. Så som man kan bli då man är trött och inte riktigt kan fokusera. Det var rätt gulligt.

Med ett högt prassel öppnade jag påsen och tog en näve. Stoppade chipsen i munnen, ett efter ett, samtidigt som han bara iakttog mig. "Ska du ha?"

Jag räckte fram påsen till honom och ryckte till, som om han väckts ur någon slags trans."Javisst. Tack."

Helt ärligt. Jag vet inte riktigt vad som hände sen. Han tog påsen ur mitt grepp men istället för att äta någonting la han den bara bredvid sig och vände sig sedan mot mig igen, flyttade sig närmare.

Innan jag hunnit reagera på vad som höll på att hända la han en hand på min kind och tryckte sina läppar mot mina. Det var en svindlade känsla att kyssa honom tillbaka. En värme som spred sig i hela kroppen, fick mig att refläxmässigt dra efter andan. Jag slog armarna om hans hals och lutade mig närmare, glömde för en sekund bort regnet som forsade ner utanför det lilla vindskyddet. Jag ville ingenting annat än att stanna i den här stunden för alltid, orkade inte ägna Elina och hennes avundsjuka en tanke. Det här handlade trots allt inte om henne utan om oss. Om mig och Noah och om allt vi kände vilket tydligen var mer än vad jag någonsin vågat hoppas på. Det kändes bra. Ända in i hjärtat.

---

Ok, iihh, this is too cute?