Klockan halv åtta dagen därpå parkerade jag cykeln utanför det lilla caféet "Hallongrottan." Solen stod redan relativt högt på den klarblå himlen och jag kunde känna solens värme i nacken. Mitt axellånga, bruna hår var uppsatt i en hög tofs.

Det plingade till när jag öppnade dörren och efter bara några sekunder tittade Johanna fram från köket. Hon log och vinkade med en mjölig hand. "Välkommen."

Jag nickade som svar och gick in i personalrummet för att hänga undan koftan och den vita tygkassen, samt för att byta om till personalkläderna. På en hylla, märkt med mitt namn, låg en nytvättad svart skjorta tillsammans med ett vit förkläde. Snabbt tog jag av mig den blåa t-shirten och drog skjortan över huvudet. Den passade, precis som förra året, helt perfekt vilket var skönt. Arbetet blev så mycket mer trivsamt om man var bekväm i kläderna man hade på sig.

Jag gick in i köket där Johanna var i full fart med att baka bröd till lunchmackorna. Hon nickade mot ugnen där en sats redan var på gräddning. "Skulle du kunna kolla om dom börjar vara färdiga?"

"Absolut", sa jag och gick fram till ugnen. Det var någonting alldeles särskilt med Hallongrottans bröd, framför allt när de var nybakta. Jag kunde inte få nog av dem och det hände ibland att jag fick ta med mig några av "andra sorteringen" hem till familjen. Någonting sånt tackade man inte nej till och Hanna brukade alltid hoppa av glädje. Det gjorde hon vad jag än kom hem med. "Det ser bra ut. Jag tar ut dem."

Johanna nickade och fortsatte med att knåda degen. "Du skulle kunna börja baka ut bulldegen sen. Den ligger på jäsning i den röda bunken vid elvispen."

Just som jag lagt upp brödet på gallret så att det skulle svalna öppnades dörren. En pojke med brunt, lockigt hår och mörkblå ögon kom in. Han stannade upp i dörröppningen och såg sig osäkert omkring.

Johanna höjde handen som en hälsning. "Välkommen Noah. Hur är det idag?"

Han ryckte på axlarna och stängde sedan dörren bakom sig. "Det är helt okej. Själv då?"

"Jodå. Jag kan inte klaga", sa Johanna och delade upp degen med en kniv.

Jag sa ingenting. Gick bara fram till den illröda bunken och hällde ut bulldegen på den redan mjölade arbetsbänken. Jag trivdes med att göra bullar, hade gjort det så många gånger att det satt i ryggmärgen.

Noah fick i uppgift att röra ihop en kikärtsröra till de vegetariska mackorna och ställde sig blygt mitt emot mig vid den stora bänken. I vanliga fall brukade vi prata friskt under tiden vi jobbade i köket. Jag och Elina brukade prata gamla minnen och Johanna brukade dela med sig om spännande rykten från byn eller roliga saker som hänt på caféet men idag var det knäpptyst. Ingen sa någonting och även fast jag ansträngde mig för att komma på något lättsamt och någolunda intressant samtalsämne kunde jag inte. Det var som om jag var alldeles tom i huvudet. Det var som om jag provade meningarna en extra gång innan jag kunde säga dem och insåg att det inte lät riktigt klokt.

Tiden gick. De nya bröden ställdes in i ugnen på gräddning, bullarna fick kanelfyllning och placerades i stora, vita formar och kikärtsröran blev färdig. Vi började till och med som av en reflex smöra och garnera lunchmackorna innan någon sa någonting.

Drygt en timme senare, lagom till öppning, var allt färdigt och Johanna gick ut till kassan för att se om det kommit några kunder.

Mest för att det inte skulle uppstå någon pinsam tystnad började jag plocka in i diskmaskinen. Noah stod lutad mot arbetsbänken och granskade mig. Han såg redan trött ut. "Ska du ha hjälp?"

Jag vände mig om, ryckte på axlarna. "Det går bra men det kanske är lika bra att du lär dig."

Han flinade och började plocka ihop några bunkar som han sedan ställde in i den stora industri-diskmaskinen. När den var full drog jag ner huven och några sekunder senare startade den. "Det brukar ta ungefär tre minuter för den att diska och skölja."

"Vartifrån kommer du?" Frågan kom plötsligt, helt utan vidare.

Jag höjde ett ögonbryn och började fylla en ny korg med disk. "Jag är från Stockholm. Du då?" Följdfrågan var mest en artighetsgrej och jag fick spela förvånad när han svarade att han också bodde i Stockholm. Elina hade ju trots allt redan berättat det.

"Jag hörde att ni köpt Lars Petterssons gamla hus", sa jag.

Han ryckte på axlarna. "Jag har ingen aning om vem som bodde där innan oss. Kanske det. Har ni haft sommarhus här länge?"

"Hela mitt liv."

Han svarade med att nicka och lyfte sedan upp huvan på diskmaskinen då den tystnat. "Jag tycker inte ens om landet. Mamma och pappa tvingade mig att följa med och sen att söka jobb här. Man missar ju så mycket i stan."

Jag ryckte på axlarna. "Jag tycker typ att det är skönt att komma bort från stan och all hets."

Han verkade inte hålla med. Inte alls.

Mamma och pappa var i full fart med att skrapa färg från husfasaden när jag kom hem. De hade planerat att måla om huset under sommaren och även att hinna bygga någon slags altan på baksidan huset. Jag höll med om att det var en bra idé men oroade mig egentligen mest för att de skulle ta på sig för mycket. Mamma hade en tendens att bli stressad om hon hade mycket att göra och pappa hade ett sådant kontrollbehov att varje liten detalj var tvungen att stämma. Någonting sa mig att de bara skulle börja bråka.

"Har det gått bra idag?" frågade pappa när han fick syn på mig. Han hade på sig sin typiska, mörkgråa flanellskjorta som han i princip bodde i under somrarna.

Jag nickade som svar och tog tygkassen från pakethållaren. "Det är en ny kille som jobbar där. Noah heter han." Jag kom på mig själv med att dra ut på namnet, som om jag själv försökte vänja mig vid det.

Mamma höjde ett ögonbryn. "Är han trevlig då?"

"Jadå", sa jag mest för att svara någonting och gick sedan mot ytterdörren. "Han bor i Petterssons hus."

"Jo jag hörde att det var nån som köpt det. Hoppas att dom tar sig tid att rusta upp den gamla kåken. Det skulle behövas", svarade pappa.

"Ja den har nog inte fått så mycket kärlek de senaste åren", instämde mamma och vände sig sedan mot mig. "Kan du vara snäll och sätta på te-vatten?"

Jag nickade och gick sedan in i sommarstugan, stängde dörren efter mig. Någonting sa mig att den här familjen som flyttat in i Lars Petterssons gamla hus skulle förändra saker och ting. Det kändes inom mig. Som om jag bara väntade på att någonting skulle hända. Någonting som kunde göra den här sommaren olik alla andra.