Dagarna fram till helgen gick betydligt fortare än vad jag förväntat mig. Den tiden då jag inte jobbade spenderade jag tillsammans med Noah. Vi gick på promenader, såg film, bakade eller bara satt och pratade.

På fredagen bestämde jag mig för att ta tag i det hela och pratade med Elina. Jag berättade att jag och Noah var tillsammans. Att vi trivdes jättebra ihop. Hennes reaktion var inte så som jag trott den skulle vara. Hon bara nickade och tog min hand. Sa att hon förstått det och att hon var ledsen för att hon försvårat hela situationen. Att hon var glad för min skull, för bådas vår skull. Det var skönt att höra. Att få veta att hon inte var arg på mig vilket jag någonstans alltid varit rädd för.

Kvällen innan Holst skulle åka hem åt jag middag hos dem. De bjöd på en köttgryta med purjolök och paprika som Jennifers mamma tydligen brukade göra då hon fortfarande var i livet. Vi pratade om jobbet och om hur Noah tyckt att det varit, att det kändes lite snopet att vår tid tillsammans var slut nu. I alla fall på ett tag.

Jennifer förklarade gång på gång hur glad hon var över att vi kommit varandra så nära. Att jag var en fin tjej vilket verkligen var smickrande att höra. Jag hade ingen aning om att hon tyckte så.

Efter maten plockade Martin bort disken medan Jennifer förberedde det sista på efterrätten hon gjort. Det var en crème brûlée med vanilj och blåbär som luktade lite för gott för att jag inte skulle hinna bli ivrig. Under hela tiden vi väntade höll Noah min hand, under bordet. Jag kunde känna hans fingrar omsluta mina. Hur han löst tryckte till ibland, som att han ville försäkra sig om att jag verkligen var där, att det här faktiskt hände på riktigt. Varje gång han gjorde detta var det som om mitt hjärta rusade. Sprang iväg i förväg, så snabbt att jag inte hann med. Det var lika underbart som obehagligt. Att en människa kunde påverka mig och min kropp på det här sättet. Jag älskade det.

Tanken var att jag bara skulle gå hem efter middagen. Att vi skulle krama varandra en sista gång, säga någonting om hur glada vi var över att vi hittat varandra. När jag skulle vakna nästa morgon skulle han redan vara borta och jag skulle gå till jobbet precis som om det hela aldrig hänt. Nu med en ny arbetskamrat.

Det blev dock inte riktigt så. Dels för att vi var otroligt mätta och verkligen behövde röra på oss och dels för att vi helt enkelt inte kunde skiljas åt riktigt än. Vi tog på oss skorna, tog med en filt som låg i familjens tv-rumssoffa och gick ut i den fortfarande rätt så ljusa sommarnatten. Klockan var strax efter åtta och gatan framför oss var tom. Inte en enda människa syntes till. Jag såg framför mig hur de satt hemma, bänkade framför tv:n med en godisskål framför sig. Tänkte på min familj som antagligen börjat undra vart jag höll hus, om jag inte skulle komma hem snart. Jag hoppades dock att de skulle förstå och inte bli oroliga. Vad skulle kunna hända här?

Planen var att gå till klippan. Mest för att det var så otroligt vackert där. Storvikssjön låg utbredd, precis lika pampig som alltid. Den lätta brisen fick vattnet att krusa sig och bilda mönster på ytan, som om det dansade.

Noah la ut filten på marken och vi slog oss ner på den, sida vid sida. Till en början sa ingen någonting. Vi bara satt där helt tysta och lyssnade till lövens svaga rasslande. Det gjorde ingenting, ord kändes överflödiga. Vi båda visste precis vad den andra tänkte, att den precis som en själv kände av vemodet i hela situationen. I den stunden ville jag ingenting annat än att kvällen aldrig skulle ta slut, att jag skulle få sitta där för alltid med honom bredvid mig. Jag lutade huvudet mot hans axel, blundade. Kände någonstans hur han höjde en hand och strök mig över kinden. Det var lite kyligt ute och den enkla rörelsen skapade en reaktion i min kropp som gjorde mig alldeles varm. Det var som om känslan spred sig från någonstans i mitten av magen och sedan ut i kroppens alla hörn. Ut i fingrarna, ut i huvudet och ända ner i tårna.

"Jag kommer sakna dig", sa han plötsligt.

Jag slog upp ögonen och såg på honom, på de mörka ögonen och det så vackra ansiktet. Granskade håret som blåste i vinden och fick honom att se sagolik ut. "Jag kommer sakna sig med. Jättemycket."

Han tog min hand och kramade den på det där sättet som återigen fick mitt hjärta att rusa. Det kändes rätt, som om det var tänkt att det skulle vara såhär. Det kunde inte vara på något annat sätt.

"Vad tänker du på?" frågade han.

Jag ryckte på axlarna. "På hur sjukt det är att det här hänt."

Det syntes på honom att han förstod precis vad jag menade och att han höll med. I början av sommaren hade det här varit någonting otänkbart. Det fanns inte ens på kartan att jag någonsin skulle fall för den där pojken som stod inne på caféet och iakttog mig så intensivt. Han var alldeles för konstig för det.

Vi pratade på och kvällen sprang iväg och blev till tidig natt. Solen, som tidigare bidragit med ett svagt sken gömde sig bakom de tunga molnen och fick omgivningen omkring oss att långsamt försvinna i ett dunkelt mörker. I den perfekta världen hade himlen varit klar och stjärnorna synts. Vi hade legat på filten och pratat i klyschor medan stjärnfallen föll, ett efter ett. Vi hade inte haft vår sista kväll utan skulle kunna ses dagen efter och även dagen efter det.

Det här var dock inte någon saga och därför fanns ingenting sådant som "den perfekta livet." Visserligen var det inte långt därifrån. Jag hade min prins och vi låg trots allt ute på en filt och stirrade upp i himlen samtidigt som vi passionerat diskuterade allt vi skulle kunna göra då vi sågs igen. Det enda som förstörde den eventuellt perfekta situationen var att han om bara några timmar skulle sätta sig i en bil och åka ifrån mig, att vi inte skulle ses på ett bra tag efter det och att det antagligen skulle såra mig oerhört. Det skrämde mig att inte veta hur jag skulle reagera då han väl var borta.

Någonstans under den här tiden slutade vi prata och han la armen om mig. Jag låg med mitt ansikte tryckt mot hans bröst, andades in doften av honom. Den som jag så väl visste att jag skulle få leva utan ett bra tag. Det slog mig hur sjukt det var att vi lärt känna varandra så otroligt fort. Det kändes som om han alltid funnits i mitt liv, som om jag visste allt om honom.

I takt med att vi tystnade och natten blev senare och senare kände jag hur ögonlocken blev tyngre och tyngre. Det var som om jag gång på gång försvann i mina tankar, tappade bort tid och rum. När jag somnade kände jag fortfarande hans arm om min midja, hans lätta andetag mot min kind. Det gjorde nästan ont att inse hur lyckligt lottad jag var som hade honom.