Klockan tio i tre var jag så uttråkad att det nästan kröp i kroppen. Jag plockade bort ett par muggar från ett litet bord tillhörande två likadana fåtöljer och gick långsamt med dem till diskrummet, allt för att dra ut på tiden och för att få ha någonting att göra. Elina och Noah stod båda lutade mot väggen bakom kassan. Ingen av dem sa någonting utan fingrade istället på sina mobiler, vilket vi egentligen inte var tillåtna att göra på arbetstid.

"Vilka är det som tar över idag?" frågade Elina när jag passerade. "Jag skulle behöva prata med Johanna en snabbis."

Jag ryckte på axlarna. "Jag tror hon jobbar. Hon var ledig igår."

"Jo hon jobbar", sa Noah i samma stund som jag öppnade dörren in till diskrummet.

Det stod en halvfull korg intill den stora industrimaskinen så jag ställde in muggarna, sköt in den i behållaren, fällde ner huven och tryckte på start. Egentligen skulle vi alltid försöka fylla korgarna så de var fulla men det kändes fel att lämna disk till de som hade kvällspasset.

När jag kom ut i caféet igen hade både Marielle och Johanna kommit. De både var påväg in i omklädningsrummet och vinkade glatt. Jag gjorde detsamma, trots att det på något konstigt sätt tog emot. Tröttheten var påtaglig, det hade blivit alldeles för sent igår natt.

När de båda bytt om och var så gott som redo för att ta över nickade Elina mot kontoret. "Kan jag få prata med dig Johanna?"

Johanna, som direkt fick ett oroligt uttryck i ansiktet nickade och gick före till det lilla rummet. De stängde noggrant dörren efter sig.

"Ni kan gå", sa Marielle och såg sig om i det folktomma caféet. "Det ser rätt lugnt ut om man säger så."

Efter att vi bytt om och väntat en stund på Elina konstatera vi båda att vi nog kunde åka hem utan henne. Klockan hade hunnit bli tio över tre vilket både stressade och oroade mig. Vad kunde hon ha att säga som tog sån tid? Var det någonting allvarligt?

Vi gick ut till våra cyklar, som stod parkerade i det rostiga stället och låste upp dem. Noah såg, precis som jag, väldigt trött ut och drog en suck innan han drog ut nyckeln och la den i byxfickan.

"Är du trött?" frågade jag och flinade en aning.

Han skakade på huvudet. "Egentligen inte. Mest väldigt uttråkad." Det syntes på honom att han ville att jag skulle säga någonting.

"Ska du bara hem eller?" Jag tittade snabbt ner i marken och återgick sedan till att granska honom. Han hade på sig en mörkröd t-shirt och ett par jeansshorts som räckte precis till knäna. På fötterna bar han ett par nötta adidassneakers.

"Ja. Tror det." Han sa ingenting mer. Tittade bara på mig, väntade.

Jag log och sparkade avvaktande med foten i gruset. Stämningen var påtaglig, frågande. Det var som om båda visste vart det här kunde leda men ingen vågade säga någonting om det.

"Nej kom igen", sa jag och hoppade upp på cykeln. "Jag har en bättre idé."

Det tog ungefär tio minuter att ta sig till klippan med cykeln. Då inräknat att man fick gå den sista biten uppför den steniga slänten. Luften var sval, dock inte för kall för att ha bara armar. Jag försökte så gott jag kunde att inte flåsa trots att promenaden och de sju höjdmetrarna tog på krafterna. Min kondition hade inte varit densamma sedan jag slutade med fotbollen. Det hade fått mig att inse hur lätt allt var när man var liten och aktiv. Då var det inte jobbigt att leka kurragömma med dunk eller att hoppa hopprep. Det var istället rena nöjen. Numera gjorde bara tanken på fysiska aktiviteter mig alldeles slut.

"Jag hoppas verkligen att det är värt det", sa Noah plötsligt och gav mig en retsam blick. "Om du nämnt någonting om att umgås med dig innehöll fysisk ansträngning hade jag nog passat."

Jag skrattade och höjde blicken mot det som var toppen. "Du kommer inte bli besviken. Jag lovar."

Sant som det var sagt. Noahs min när vi slutligen tog sista klivet upp på klippan skvallrade om en rätt intensiv förvåning. Han såg sig ivrigt omkring. "Wow. Jag visste inte ens att sjön var så stor."

Framför oss, en bra bit ner, låg Storvikssjön utbredd. Den var rätt pampig med sin bredd på dryga tre kilometer. Jag satte mig ner på en av de få bänkarna som någon nån gång fått för sig att placera här uppe, jag kunde inte precis klaga, och gestikulerade åt Noah att göra samma sak. "Jag älskar att vara här."

"Jag kan förstå det." Hans ögon var ljusa av iver. Sedan när hade han blivit en sån mjukis?

Den tidigare så mörkögda killen jag mött för några få dagar sedan inne på caféet var som bortspolad och nu ersatt av en betydligt mer lätthanterlig en. Bara faktumet att jag faktiskt ville umgås med honom talade väl nog för det.

"Men okej. Berätta om dig själv", befallde jag och la benen i kors, iakttog honom. "Vem är Noah?"

Hans ansikte antog ett lätt stressat uttryck och han skakade långsamt på huvudet. "Nej. Va?"

"Jo kom igen", sa jag lockande. "Vad tycker du om att göra? Vad går du för linje? Har du några roliga släktingar?"

Den sista frågan var mest ett resultat av dålig fantasi och inte tillräcklig snabbtänkthet. Han verkade inte reagera på den.

"Ehm okej..." började han och tittade skeptiskt på mig. "Det finns inte så mycket att säga."

"Någonting kan du väl få fram?"

Vinden drog genom träden och skapade ett lätt rasslande ljud omkring oss. Jag slöt ögonen för en sekund och njöt av den svaga doften av grönska som så många gånger förut.

"Jag läser teknik på gymnasiet med inriktning på programmering och dataspelsutveckling och tja...tycker om att spela dataspel." Han såg generad ut.

"Vad för typ av spel?" frågade jag trots att jag var väl medveten om att jag inte skulle känna till något av dem.

"Jamen. En del Counter-Strike och så." Att berätta om sig själv verkade göra honom väldigt obekväm. Jag kände ett uns av dåligt samvete för att jag ens tvingade honom göra det här. "Jag spelar fotboll också. Älskar det."

Jag sken upp. "Åh jag med. Eller...jag slutade innan säsongen drog igång i år igen. Älskade det men hade för lite tid."

"Vad gör du istället", frågade han och drog bort en hårtes som kommit i ögat. "Eftersom att du har för lite tid alltså."

Jag rodnade. "Pluggar. Jag går natur och var nära på att gå in i väggen förra hösten eftersom att jag inte alls var redo på...allt."

Det syntes på Noah att mitt svar förvånade honom vilket i sig gjorde mig nyfiken. Vad trodde han om mig?

"Går du Natur? Jag hade för mig att du gick nått sånt där estetiskt. Typ bild eller media eller någonting."

Jag kunde inte låta bli att skratta och skakade febrilt på huvudet. "Nej absolut inte. Du vill inte se mina konstnärliga förmågor."

Leendet som tog form på hans läppar var blygsamt men tillräckligt för att mitt hjärta skulle börja slå aningen hårdare. Varför reagerade jag så?

"Du är snäll", hörde jag mig själv säga utan att riktigt ha tänkt igenom det en gång extra. När det kom ut lät det bara dumt. Som någonting en unge skulle säga.

Noah tittade upp och mötte min blick. Ögonen var återigen mörka, vilket gav hela honom en mystisk aura. Någonting sa mig att jag mer än gärna ville utforska och lära mig mer om den. Gärna så fort som möjligt. "Du med."