Har du någon gång varit förälskad?

Du vet sådär att det pirrar ofrivilligt i magen så fort personens namn tänks eller nämns. Man har svårt att fokusera och ju mer man försöker, desto mer verkar tankarna dras iväg åt ett annat håll. Mot den personen. Dagarna flyger obemärkt förbi. Det enda som spelar någon roll är vart den personen befinner sig, vad den gör, om man kanske kommer träffas i matsalen eller om den redan hunnit gå.

Ungefär så var det för mig. Jag var dock inte förälskad, inte alls, men någonting inom mig drogs mot "musikargänget." Det var omöjligt att förklara. När jag såg dem var det som om jag blev lugn. Bara att höra någon, såsom Kajsa, nämna dem fick mig genast på mycket bättre humör. De hade blivit som ett bränsle för mig. De höll mig uppe, fick mig igenom dagarna. Särskilt intressant var tydligen Astrid. Hon var den första min blick sökte sig till. Det blonda håret och den mörkblåa Fjällräven Kånken. Byxorna, som precis som vanligt var upprullade så att de randiga strumporna syntes. Jag undrade hur många par hon hade, i olika färger. Hon brukade ofta måla sina läppar i olika röda nyanser. Ibland även mot det lila hållet. Det passade henne.

Visst kan det vara så att man övertänker och vänder det som händer åt ens egen fördel men om jag inte sett fel kändes det ibland som att även hon brukade snegla åt mitt håll. Jag kom på mig själv med att nästan skämmas över mina vänner. Eller vad de nu var.

De satt i kafeterian när jag och Josefine kom från mattelektionen. Alla såg glada ut. De pratade högljutt om någonting som jag varken hade energi eller tid nog att sätta mig in i. Det kändes som att sekunderna det tog att passera dem sprang förbi snabbare än vanligt.

Jag räckte min mattebok till Josefine. "Kan du ta den här? Lägg den i ditt skåp. Jag ska köpa te."

Josefine såg frågande på mig men tog emot boken. "Jag kan ju annars vänta om du vill..."

"Nej det behövs inte", svarade jag aningen för snabbt och vinkade fånigt med handen. "Vi ses på svenskan."

Jag hade aldrig tidigare köpt någonting i skolkafeterian, tyckte mest att det kändes som slöseri med pengarna då det var så onödigt dyrt. Egentligen hade jag ingen aning om varför jag betedde mig som jag gjorde just nu. Jag var inte alls sugen på te, brukade inte ens dricka det särskilt ofta.

En känsla av att vara iakttagen kröp sig inpå när jag så naturligt som möjligt sträckte fram en tia och tog emot en tekopp. Vattnet fick jag hälla upp själv och mjölk fanns i kylen, bredvid drickorna. Jag vände mig om för att gå mot skåpen igen och möttes då av ett par ljusblå ögon. Hon såg på mig utan någon som helst blyghet, fullt medveten om att jag tittade tillbaka. Jag visste inte vad jag skulle göra. Skulle jag le eller bara se frågande ut?

Så slog hon undan ögonen och stunden var som bortblåst. Chansen att på något sätt kommunicera var förlorad.

Med hjärtat bankande i bröstet gick jag till våra skåp, där Josefine och Malin stod och väntade. Kajsa var tydligen sjuk. Jag hade inte träffat henne på morgonen heller. Trots att jag gjorde mitt bästa för att se obrydd ut höjde Malin ett ögonbryn.

"Har det hänt något?" Hon såg på mig med sina mörkbruna ögon. Det axellånga, bruna håret var flätat i två inbakade flätor som hon knutit med varsin blå hårsnodd.

"Nej då. Jag är bara trött." Det var en lögn.

Malin ryckte på axlarna och höll sedan fram en lapp till mig. "Ska du med?" Det var en inbjudan till en fest på fredagen. Elevkåren hade dragit ihop till någon slags "nystartsfest" för att fira ännu ett år på skolan. Det var säkert ett försök till att få alla elever och linjer mer sammanfläta, öka samhörigheten på skolan. "Det brukar vara kul. Alla kommer."

"Alla som bryr sig det minsta om att vara någon", rättade Josefine och såg uppmuntrande på mig. "Du borde verkligen gå. Vi ska dit, Kajsa med."

I vanliga fall brukade jag inte orka åka på fester och dylikt. Det kändes som slöseri med tid och jag brukade inte heller bry mig om att lära känna nytt folk. Det var mest bara jobbigt då jag alltid flyttade ett kort tag senare.

Den här gången var det dock någonting som var annorlunda. "Absolut", svarade jag och log. "Det blir kul."