När jag var liten brukade jag och min mamma åka på egna små utflykter. Mest för att jag skulle få komma ut och röra på mig då jag hade en tendens att bli rätt outhärdlig med alldeles för mycket spring i benen men även för att det var fint att få dela sådana stunder tillsammans. Ofta tog vi cyklarna och körde runt en stund, stannade i en park där vi fikade eller köpte glass som vi sedan, sittandes vid en fontän, skedade i oss. Jag minns alla de här tillfällena så väl och de låg mig fortfarande varmt om hjärtat. Det var som om jag insett hur mycket någonting så litet och enkelt kunde betyda för en människa. Just då la jag nog inte särskilt mycket energi på att tänka på hur detta faktiskt påverkat mig men i efterhand slog det mig att jag ofta såg på utflykterna med en viss stolthet. Jag brukade skryta om dem i skolan. Säga åt mina vänner att jag och min mamma minsann gått på museet tillsammans eller att hon brukade köpa glass till mig nästan varje vecka.

Kanske var det bara för att det kändes som en mysig sak att göra eller så var det just av den anledning att jag själv uppskattade sådant så mycket som jag tog med mig Noah för att göra precis samma sak. Han satt i rullstol efter olyckan. Inte någonting evigt utan bara tills benet läkt och han fick ta av sig gipset.

Pappa åkte tillbaka till Farstorp där mamma och Hanna fortfarande var kvar men jag däremot bestämde mig för att ringa Johanna och meddela att jag jobbat klart för sommaren, att jag istället skulle spendera resten av sommaren hemma. I Stockholm.

Först bodde jag hemma hos familjen Holst, de var otroligt gästvänliga och höll modet uppe trots det fruktansvärt sorgliga som hänt, men sedan bestämde jag mig för att åka hem till vårt hus i Sollentuna där jag inte varit på väldigt länge.

Det var en solig dag då jag och Noah tillsammans tog oss ner till en park för att köpa glass. Jag styrde rullstolen längs den slingriga grusvägen som sträckte sig från ena änden av det rätt stora grönområdet till det andra. Han hade inte sagt någonting om det men jag kunde, utifrån hans kroppsspråk, lista ut att han var rätt obekväm med hela grejen. Folk kollade på oss, på honom med medlidande. De flesta la nog märke till gipset men vissa såg ut att anta att han var förlamad. Det fick mig att ännu en gång tacksamt tänka på att det faktiskt inte var fallet. Att han klarat sig utan några större skador.

"Det är konstigt", sa Noah plötslig och vred på huvudet. Han såg ut att iaktta alla människorna som vistades i parken.

Då jag antog att han hade mer att säga, någonting att tillägga, höll jag tyst och väntade. Det tog några sekunder innan han fortsatte med sitt uttalande.

"Alla människor här lever ett liv. Alla har vuxit upp i ett visst sammanhang, med människor omkring sig och alla ser sig själv som något slags centrum." Han sa det med en sån eftertänksamhet. Som om han inte riktigt själv visste vart han ville komma.

En vindpust drog förbi, fångade min kofta som vajade lätt i vinden. Jag rös. "Vad menar du?"

Noah ryckte på axlarna. "Det bara slog mig. Det kan hända tragiska saker i människors liv men ... för alla fortsätter dagarna bara att rulla på. Som om ingenting hänt."

"Men de vet ju inte om det", fyllde jag i med en mjuk röst. Jag ville inte att han skulle tro att jag på något sätt försökte rätta honom. "Jag menar det finns ju antagligen fler människor här som går igenom svåra saker just nu. Saker som vi inte behöver bry oss om då vi har våra egna problem."

"Det är sant", svarade han men verkade inte helt nöjd. "Men om jag skulle berätta vad som hänt mig... Skulle dom ens bry sig?"

Jag suckade. Hur mycket jag än ansträngde mig för att hänga med i det han sa kunde jag inte fatta vart han egentligen ville komma med det. Vad slutsatsen skulle bli. "Jag är övertygad om att de skulle bli rörda på något sätt om du skulle berätta om ... om Cajsa." Bara att säga hennes namn kändes som att ta ett steg in på förbjudet område. Det medförande risken att allt skulle rasera.

Han verkade inte lägga märke till mitt tonfall. Tack och lov. "Men du vet när någon har ont i ett finger eller har bränt sig och berättar det för en."

Jag nickade och kastade sedan ur mig ett snabbt "ja" då jag påmindes om att han faktiskt inte såg mig från sin plats i rullstolen.

"Man säger alltid någonting i stil med att det verkar jobbigt eller att det är lite synd om den som har ont men sen när man gått så har man i princip glömt bort det hela. Man bryr sig inte ett dugg. Eller hur?"

Trots att jag nu insåg sanningen i det han berättade och inte kunde annat än att hålla med förstod jag ännu inte varför han dragit upp ämnet. "Och?"

"Det bara slog mig hur sjukt självcentrerad man är och hur konstigt det är att varje människa lever ett helt liv ur sin egen synvinkel när det finns miljontals till där ute som gör precis samma sak", förklarade Noah med en ivrig röst. "Varje person man ser på stan, som då bara finns där och då i ditt liv, har levt ett eget liv på sitt eget håll i alla år."

Jag såg mig omkring. Såg på alla människor som promenerade omkring oss. På de som satt stilla på gräset, fikade eller samtalade. Alla hade de levt ett liv, precis som jag, fast på sitt eget sätt. Alla med sina egna upplevelser och värderingar. Ingen ägnade mig någon större tanke och så fort jag försvunnit ur synhåll skulle jag vara så gott som glömd.

"Jag tänker att...", började Noah men avbröt sig. "Nej förresten det var inget."

"Nej kom igen", sa jag och klappade honom löst på axeln. "Berätta."

Han skakade på huvudet. "Det var en dum tanke."

Trots att jag innerst inne visste att det inte var helt rätt att pressa någon till att göra eller säga någonting den egentligen inte ville kunde jag inte låta bli att åter igen be honom att berätta. Han hade pratat på så länge och jag ville verkligen få en klarhet i vart han ville komma.

"Jo." Han harklade sig. "Jag tänker att det kanske inte spelar så himla stor roll egentligen när en människa ... försvinner sådär." Han syftade på Cajsa.

Chockat stannade jag upp, släppte taget om rullstolens handtag och satte mig istället på huk bredvid honom, tog hand hand. "Det spelar jättestor roll. I ditt liv gör det en stor skillnad. Cajsa var din kusin."

En tår föll ner för hans kind, närmade sig hakan där den sedan släppte taget och trillade ner. Landade på hans ben där den lämnade ett litet avtryck efter sig. En enda liten tår. Även den kunde göra skillnad.

"Men det gör ingen skillnad i världen i stort. Alla människor omkring oss lever vidare som om ingenting hänt. De vet ju inte och behöver aldrig få veta." Rösten var uppgiven. Det var som om han försökte intala sig det här så att han kunde sluta sörja. Om han bara kunde komma fram till att det inte spelar någon roll.

"Tänk inte så. Du får inte tänka så något mer. Lova mig det", sa jag samtidigt som mina fingrar slöts hårdare om hans. Försiktigt lutade jag mig fram. "Varje människa är viktig. Varje människa gör skillnad. Cajsa gjorde skillnad. Du med."

Om det tidigare varit en ensam tår som lämnade sitt avtryck genom att nästan osynligt blöta ner det mörkblåa tyget som utgjorde Noahs jeans hade den nu fått sällskap av ett dussintal fler. Kinderna, de blöta kinderna, glänste i solen som smög sig in genom trädtopparna och fick honom att se magiskt ut. Som en skatt. Dyrbar.

Istället för att svara någonting lutade även han sig fram och pressade sina läppar mot mina. Det var en ivrig kyss, full av sorg och lidande och när jag la min hand på hans hals, kunde känna pulsen under mina kalla fingertoppar, slog det mig hur otroligt värdefull han var. Hur värdefull varje människa var och vilken skatt det var som kommit till jorden. Hur hade mitt liv sett ut utan honom. Mycket fattigare än vad det var nu. Som jag såg det var jag rik. Rik på kärlek.

---

Oh my god. Jag vet inte vart jag ska börja. Älskade att skriva det här kapitlet då det även fick mig att tänka efter en hel del. Kände mig smått filosofisk (*hint* namn Filosoferar) då jag försökte sätta ord på och formulera Noahs tankar.

Ska ärligt erkänna att jag till en början övervägde att stryka resten och trycka på "Färdigskriven" efter att jag publicerat detta (för ja, jag skriver alltid de här tankarna efter att jag publicerat kapitlet. Vet inte varför) men sen kände jag bara att jag behöver lite mer av Ella och Noah i mitt liv. Varje människa är ju som sagt unik och lever sitt eget liv. Varje människa du ser är en människa som, precis som du, varit med om massvis med saker, både lätta och svåra.

Kanske kan du se på folk omkring dig med andra ögon nu? Uppskatta människor. Tänk på vilken gåva och resurs de är. Hur de kan påverka ditt liv. Om du sårar någon eller kanske inte orkar lyssna helt på vad den där (enligt dig) dryga klasskompisen säger är det lätt att bara gå därifrån sen och inte bry sig. Det skadar ju inte dig men för den människan är det kanske hela världen. För den människan har din lilla gest gjort stor skillnad. Samma sak kan ske med någonting postvit. Som om du exempelvis säger "hej" till någon som ser ledsen ut.

Wow, okej. Detta blev mer av en predikan än ett litet meddelande. Hoppas att allt är bra med er och SNÄLLA KOM IHÅG att just du är superviktigt (!!!) och att du kan göra stor skillnad i både ditt och i andras liv.

Kärlek!