"Hej hur är det?" Elinas röst lät lika trött som orolig. "Jag saknar dig."

Det hade kanske inte varit helt sjysst att bara lämna henne så som jag gjorde men vad hade jag för val? Noah behövde mig. Det var i alla fall vad jag intalade mig själv. "Det är helt okej."

Sommarlovet hade börjat lida mot sitt slut. Sista veckan var påbörjad och min familj skulle komma hem från sommarstugan vilken minut som helst. Klockan i köket slog fem slag, som en påminnelse om jag verkligen borde börjat med middagen. Någonting pappa bett mig om men som jag tydligen inte var kapabel nog att klara av.

Jag satt ihopsjunken i tv-rumsfåtöljen med mobilen tryckt mot örat och fötterna uppslängda på fotkudden som stod några centimeter för långt bort för att det faktiskt skulle vara bekvämt.

"Hur går det för Noah då?"

Jag tänkte efter. "Det går inte någonting alls just nu. Han sitter fortfarande i rullstolen menar jag."

Hon suckade åt min rätt usla ordvits och jag log för mig själv, trots att det egentligen inte var rätt att göra sig rolig på någon annans bekostnad. "På allvar Ella. Hur mår han?"

"Han", började jag. "är väldigt uttråkad och leds på att sitta så mycket som han gör. Tur bara att han gillar spel."

Det var sant. Visst var han en rätt aktiv kille som älskade att vara ute med vänner eller att spela fotboll men mellan de aktiviteterna brukade han, som han sagt, klämma in en hel del datorspelande. Det kanske bara blev aningen för mycket just nu då dagarna till större delen gick åt till det. Den tiden han väl kom ut var även det sittande i rullstolen så motionen och konditionen var antagligen inte på topp för tillfället.

"Ses ni mycket?" Det var någonting frånvarande i hennes röst. Som om hon ville låta obrydd även fast hon egentligen var jätteintresserad av svaret.

Sanningen var den att vi träffats varje dag sedan han kom ut från sjukhuset. För min del eftersom att jag inte hade så mycket annat för mig. Inga av mina vänner var hemma för tillfället och min familj hade ju fortfarande varit i Farstorp. Han däremot hade umgåtts en del med andra vänner också, en gång var jag med dem vilket rätt stelt, men vi lyckades alltid få egentid vilket båda uppskattade. Den mesta tiden brukade vi bara prata om allt som vi nu började tänka på. Ofta rätt så ointressanta och irrelevanta ämnen men vad spelade det för roll egentligen?

Jag hade dock inte lust att säga precis som det var till Elina. Ville inte göra henne avundsjuk på något sätt då hon, innan jag åkt, sagt alla de sakerna hon ville göra med mig då när Noah inte längre skulle vara kvar och uppta all min tid. "En del. När vi har lust och så." Det var tekniskt sett inte en lögn.

"Synd bara att vi inte hann ses mer i sommar. Det blev verkligen mycket mindre än vanligt ..." Hon lät så uppenbart uppgiven.

"Ja", sa jag mjukt. "jag är verkligen ledsen att det blev såhär. Det kändes bara bäst så."

Hon suckade ljudligt och jag höll tillbaka ett flin, som hon inte ens skulle sett men ändå, över hur dramatisk hon var. "Jag förstår dig. Men vi får försöka ses nån helg nu i höst."

"Absolut!" svarade jag och kastade en blick på tiden i hörnet av tv-rutan. "Jag måste verkligen gå nu. Pappa bad mig laga middag till när de kommer hem. Vi hörs."

"Okej. Vi hörs. Hejdå."

"Hejdå."

Tjugo minuter senare, då ytterdörren öppnades och min familj ljudligt stapplade in, hade jag på något mirakulöst sätt både hunnit koka pasta och snott ihop en rätt smaklös köttfärssås. "Hejhej. Var det mycket trafik?"

"En del", hördes pappas röst. Han svor för sig själv. "Kan du komma och hjälpa till med de här påsarna?"

Jag gick ut i hallen och möttes av tre slitna familjemedlemmar. Mamma såg ut som om hon sovit på vägen och vaknat i tid med att de parkerat bilen på uppfarten, Hanna hade fortfarande sina svarta hörlurar på sig där musiken tydligt hördes ut och pappa höll ett alldeles för stort antal matkassar i händerna. Det var nog allt som blivit över i skafferiet och kylen.

Jag tog allt som pappa höll i sin högra hand och tog med mig det ut i köket där jag på en gång började packa ut diverse matvaror i skafferiet eller kylen.

"Hur har det gått då?" frågade mamma då hon kom för att hjälpa mig. "Att bo ensam här och så."

Jag såg på henne och höjde ett ögonbryn. "Bra, men det har jag ju sagt varje gång vi pratat i telefon."

"Javisst men ändå. Jag har varit ganska orolig för dig faktiskt. Det här är en stor stad och jag har liksom inte riktig koll på dig." Det lät verkligen helt sjukt när det kom ur hennes mun.

"Vad menar du?"

Hon ställde in ett halvtomt mjölkpaket i kylen och sträckte sig sedan efter ännu ett. "Ja men. Det är ju svårt att veta vad du har för dig."

"Tror du verkligen att jag skulle göra någonting dumt? Litar du inte på mig?" Jag blev faktiskt riktigt upprörd.

Mamma gav mig en ursäktande blick och skakade på huvudet. "Nej jag menar inte så. Självklart litar jag på dig men ändå. Det är som sagt en stor stad vi bor i."

Jag smällde igen dörren till skafferiet, bara för att uttrycka min ilska. "Om du blir lugnare av att veta det kan jag berätta att jag inte gjort något annat än att umgås med min pojkvän som för övrigt sitter rätt bunden i en rullstol med ett gipsat ben."

Mamma, som nu såg skamsen ut, stannade upp och la en hand på min axel. "Förlåt mig. Jag är bara trött efter allt och har saknat dig. Mycket."

Dels för att jag inte orkade bråka mer och dels för att jag ärligt saknat henne med godtog jag den rätt enkla ursäkten och nickade. "Det är okej."

Senare samma kväll satt vi tillsammans i tv-soffan och tittade på ett gammalt avsnitt av "Vänner." Mamma och pappa, som sett hela serien då den sändes första gången, skrattade åt allt som kunde tänkas vara roligt medan jag nöjde med mig att le för mig själv då och då.

Det kändes bra att ha dem hemma igen, komplett. Sommarlovet kanske snart var slut men mitt liv hade bara börjat. Jag hade en känsla att det här året skulle bli ett bra år.